adoptivmamma Alma
2020-06-28
Stina
2020-06-28
Show all

Adoptionstankar – Börje & Manfred

Börje & Manfred

Matte Linda berättar

När jag bestämt mig för att adoptera en katt hade hade jag en tydlig “bild i huvudet” – det skulle vara en tam och trevlig katt som skulle funka som “väluppfostrad” innekatt. Men som så ofta i livet blir det inte alltid som man tänkt sig. I det här fallet blev det många gånger bättre!

Jag har nu två underbara “skyggisar”.

Börje, som efter att ha gömt sig i en månad bestämde sig för att matte är ganska bra.
Börje är nu världens mysigaste katt. Han älskar att ligga i mitt knä, ofta och länge. Han är påhittig och ganska busig. När det kommer besökare visar han sig inte gärna, då sviker modet.
Han är och har varit ett stort stöd för Manfred.

Manfred, det var kärlek från första ögonkastet.
Jag läste om honom på föreningens sida och kände, “Han är min! Ge honom inte till någon annan!”. Han har bott hos mig i ca. 1 1/2 år och jag känner fortfarande likadant.
Han är fortfarande lite försiktig i närheten av mig, men trygg i sitt hem och med Börje. Han visar dock tydligt att han vill vara nära, men ibland sviker modet. Med små steg närmar han sig och testar sina gränser. I början lockade jag honom med lek, en fjädervippa var jättekul (med matte på lagom avstånd). Nu vill han gärna bli klappad och kliad, han talar tydligt om när det är dags. Då ska jag sitta på golvet, då vågar han komma riktigt nära. Han älskar att bli kammad och borstad (vilket han har en päls som kräver) då spinner han riktigt mycket.
Vi tar ett steg i taget, ibland blir det ett litet steg bakåt, innan vi fortsätter framåt igen. Det har hänt otroligt mycket under tiden har varit hos mig. Kroppsspråket och blicken har gradvis skiftat från skräckslagen till avslappnad, busig och modig. När han blir trött av att vara “modig” går han undan. Hans trygga plats är under min säng, dit går han när han vill vara ifred.
Han är konstigt nog mer nyfiken på besökare än Börje, men han håller sig på behörigt avstånd. Däremot pratar han gärna med alla, både människor och djur, som befinner sig utanför huset och han känner sig trygg bakom sitt fönstergaller eller på balkongen.

Jag önskar att fler skulle våga ge de skygga katterna en chans. Det är en ynnest och ett privilegium att få följa med på resan från skygg till trygg.
Det enda som krävs är: tid (en katt lever, förhoppningsvis, i ca. 20 år), tålamod och massor av kärlek.
Jag ser bara fördelar med att adoptera en vuxen eller ungkatt. Bland annat har de visat sin personlighet och vad de vill och behöver. Föreningen känner “sina” katter och kan göra en perfekt matchning – så blev det för mig.

Jag har aldrig ångrat att jag adopterat mina underbara pojkar, jag hoppas att vi får många fina år tillsammans.

Linda – matte till Börje & Manfred