Långrandigman
2018-10-15
Morgan letar efter just dig!
2018-10-18
Show all

Stödhemstankar

Jag hade inte klarat av att skiljas från katterna, hur klarar du av att vara stödhem?”
Ja, det är en fråga jag fått många gånger under den korta tid jag varit stödhem men ska sanningen fram så grät jag glädjetårar när första katten flyttade. Det var sån oerhörd glädje att få lämna över Mysan till sitt föralltid hem som hade räknat ner dagarna och timmarna till flytten. Känslan av att jag hade förändrat någon individs liv var så påtaglig att det nästan var svårt att hantera. För det finns så många ratade och oälskade katter där ute och även om jag skulle vilja så kan jag inte rädda alla. Men Mysan hade fått komma till ett kärleksfullt hem genom att jag tog emot henne när läget var akut och sen genom envishet och tid visade henne att vi människor inte är elaka.

Samtidigt kunde min premiär som stödhem inte varit lättare för Mysan älskade allt och alla trots hennes tid hon tillbringat i en lägenhet utan mänsklig kontakt. För när jag i ösregn stod 8 mil hemifrån befann mig öga mot öga med Dunefjun så undrade jag vad tusan jag gett mig in på. Det var en skräckslagen, ilsken, blöt och nerkissad skrikande katt som satt där i fångstburen som jag på något sätt skulle få in i bilen och hela väg hem. Hur det skulle gå utan att bli allvarligt riven hade jag ingen aning om, men det gick. Resan hem kändes väldigt lång för det stank av katturin och med mig hade jag även en död katt som legat ett tag vid vägen och som grannarna inte visste vems det var. Jag hade inte hjärta att lämna den där, utan väl  hemma fick den fina vackra katten en gravplats och en liten minnessten.

Dunefjun lämnades i lugn och ro några timmar innan jag gick in i “hans” rum (egentligen vårt gästrum – men det kändes viktigare att ta hand om katter). Han satt längst in under sängen så jag la mig på mage och bara pratade med honom. Det tog en timme eller två men han vågade sig sakta, sakta fram för att lukta på mig och till sist litade han på mig tillräckligt för att bli klappad. Han var full av fästingar och hade mask men var i övrigt en frisk men blyg ungkatt som inte riktigt visste hur man skulle bete sig. Så vi har tränat honom på att kunna bli klappad utan att svara tillbaka med att riva (av iver och okunskap – aldrig ett uns elakhet) och numera är han så kelen så man snubblar över honom.

Vet ni vad det bästa är? Igår var han och hälsade på hos en dam som blivit nyfiken på honom när vi hade öppet hus i lördags och jag kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Han var så lugn och naturlig hos henne och så snart han återhämtat sig efter sin planerade kastrering så flyttar han. Jag undrar om jag kommer gråta då också samtidigt som jag är nyfiken på vilken katt som kommer flytta in hos mig. För en sak är säker; jag trivs bra som stödhem och ser fram emot att hjälpa nästa katt som behöver mig.

 

Mysan

Dunefjun, nyinkommen, v37