Varför en adoptionsprocess ska

ta lång tid…

ALLA våra katter har på ett eller annat sätt blivit ratade i sina liv. En del var lyckligtvis så unga när de räddades, så de har inga, vad vi kan märka, hemska minnen med sig i bagaget.

Många har dock det: Traumatiska händelser, då de blivit skilda från någon de älskat, blivit skadade, svultit,  förfrusit, blivit misshandlade…. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Hos oss får alla katter vara precis som de är. Vare sig de är skygga eller tama, får de stanna hos oss så länge de behöver. Under tiden letar vi det perfekta hemmet för varje individ.

Vi drar avsiktligt ut på adoptionsprocessen. Den får, och ska, ta mycket tid i anspråk. Den som adopterar av oss ska vara medveten om vad det innebär att få hem en kännande individ, som ibland har okända, saker med sig i bagaget. Vi berättar alltid allt vi vet om en specifik katt.

Istället för att “sälja in” katterna, gör vi tvärtom. Vi berättar hur mycket kattsand dammar, att kattklor lämnar spår på parketten, att det kostar pengar att äga en katt, att man inte kan vädra hur som helst om man har en innekatt, att prydnadssaker kommer att gå i kras och att filtar blir fulla med katthår…

Vi berättar att katterna behöver tid i sina nya hem. Vissa katter känner sig hemma efter en vecka,  vissa efter flera månader…vissa kommer kanske aldrig bli riktigt trygga och stabila.  Varje individ har sitt eget skäl till att vara som just den är. Detta ska man vara medveten om, när man hämtar hem sin nya familjemedlem.

Vi vill ge människor tid att verkligen tänka efter, och tid att dra sig ur, om de kommer på att de kanske inte vill göra de uppoffringar och förändringar i livet, som det innebär att bli kattägare.

Vi har, för katternas skull en “garanti”, som säger, att man måste lämna  tillbaka katten till föreningen, om man inte kan ha kvar den. Detta för att alternativen är värre.

Men att lämna tillbaka katten är en nödlösning, om det av en eller annan anledning verkligen inte fungerar. Det ska inte vara en slags ångerrätt, för att man kommer på att det inte var roligt att vara kattägare. Då har man inte tagit till sig  den information vi gett under adoptionsprocessen, och man har inte förstått att detta, att ytterligare en gång bli sviken, är ett trauma för katten, som den inte gjort sig förtjänt av.

Om vi kunnat, hade vi haft kvar alla föreningens katter livet ut. Men det hade inneburit att vi inte kunnat hjälpa en bråkdel av alla de som vi nu lyckas rädda. Därför fortsätter vi kämpa på. I hopp om att de vi adopterar ut, blir sedda som medlemmar av sina nya familjer…för resten av sina liv.